En paradox…
Kan ni se paradoxen som jag ser?
Jag tog på mig mina regenerativa glasögon och läste Visit Swedens senaste nyhetsbrev…
Här lyfts värdet av långsamhet och vila, av koppling till naturen och platsen, om relationer och mening. Jag gillar "The Swedish Prescription" med fokus på välmående, återhämtning och att sakta ner. Likaså "Get your dose of boredom" som utmanar prestationskulturen och hektiska resetempon och måltidsintresserade som reser för att ”möta människor” och ”förstå kulturen”. Helt i linje med den väntade utvecklingen och jag är glad för att den kommer nu, men är systemet redo att hantera den? (Nej, men det var också väntat.)
Nu till paradoxen… Det snackas ”kvalitet” i upplevelsen, men ”kvantitet” i kommunicerandet och mätandet…
Tillväxtfokus och konsumtionsmätning, volymtänk och räckvidd, långdistansresor utan snack om konsekvens och en rätt så transaktionell affärslogik:
-"Turismkonsumtionen är tillbaka på nivåer som före pandemin"
- fokus på att "fler ska välja att semestra i Sverige" utan gränser
- kampanj som "erövrar världen"
- 80 miljoner potentiella resenärer lyfts som målgrupp utan diskussion om kapacitet och…
- ingen reflektion kring klimatpåverkan från långdistansflyg.
Vi vill skapa regenerativa produkter, men systemet och vad det kommunicerar släpar efter.
Det här är bara ett exempel. När marknadsföring och utveckling mäts på räckvidd, volym och tillväxt. Inte på om destinationen/platsen faktiskt blomstrar till följd av turism.
Vad sägs om att använda andra kvalitativa mätetal som skulle kunna ge oss insikter som:
- Genomsnittlig vistelselängd ökade från 4 till 6 dagar
- 67% av besökare från Tyskland reste hit med tåg
- Lokalbefolkningens upplevelse av turism förbättrades med 15%
- Ekonomiskt värde per besökare ökade med 23%"
Nu till allt dettas försvar så är det inte uttalat att Visit Sweden ska arbeta regenerativt… än. Det är också deras uppgift att marknadsföra Sverige, inte avgöra vad som ska mätas. Men vi är på väg in i ett skifte, och framöver kommer vi inte längre se nyhetsbrev av den här karaktären. Mitt medskick med det här inlägget är att vi också behöver tänka på hur vi kommunicerar vår näring, arbetar övergripande med den och hur den mäts. Kvalitet all the way!
Regenerativ turism är inte bara produkterna i sig. Den är även hur vi väljer att kommunicera våra platser och samskapa med dem. OCH – att det är de som bebor platserna som avgör hur de ska brukas och kommuniceras, då det är de som bebor platserna som delar dess öde. Där är systemet rätt upp och ner idag…
Ser ni paradoxerna, ser ni komplexiteten, ser ni behovet av att ställa om vårt sätt att relatera till och kommunicera våra platser?
